Eldens heiti: eldr, logi, bál, glæðr, eisa, gim, eimr, hyrr, funi, brími, leygr — belagda med tio versexempel, mest ur furstelovkväden där elden härjar bygder och hallar.
Hver eru elds heiti? Svá sem hér er:
Vilka är eldens heiti? Så som här:
Logi, sem Valgarðr kvað:
Logi, som Valgarðr kvad:
Bál, sem hér er:
Bál, som här:
Glæðr, sem Grani kvað:
Glæðr, som Grani kvad:
Eisa, sem Atli kvað:
Eisa, som Atli kvad:
Hér er ok gim gallat eldrinn. Eimr, sem hér er:
Här kallas elden också gim. Eimr, som här:
Hyrr, sem Arnórr kvað:
Hyrr, som Arnórr kvad:
Funi, sem Einarr kvað:
Funi, som Einarr kvad:
Brími, sem Valgarðr kvað:
Brími, som Valgarðr kvad:
Leygr, sem Halldórr skvaldri kvað:
Leygr, som Halldórr skvaldri kvad:
Skaldecitat
Anonym (eld = eldr)
Eldr brennat sjá sjaldan, svíðr dyggr jöfurr byggðir, blása rönn fyr ræsi reyk, er Magnús kveykvir.
Sällan brinner denna eld [utan skäl]; den dugande fursten svedjar bygder, husen blåser rök för fursten, som Magnús tänder.
Valgarðr (eld = logi)
Snarla skaut ór sóti, sveyk of hús ok reykir stóðu stopðir síðan, steinóðr logi glóðum.
Raskt sköt den stenrasande lågan (logi) upp ur sotet, svepte kring husen, och rökarna stod stödda av glöd sedan.
Anonym (eld = bál)
Haki var brenndr á báli, þar er brimslóðir óðu.
Haki brändes på bålet (bál), där bränningens spår [skeppen] vadade.
Grani (eld = glæðr)
Glæðr hygg ek Glamma slóðar, gramr eldi svá, felldu.
Jag tror att fursten fällde Glammis spårs [havets] glöd (glæðr) — så [härjade] han med eld.
Atli (eld = eisa/gim)
Öx rýðsk, eisur vaxa, allmörg, loga hallir, hús brenna, gim geisar, góðmennit fellr blóði.
Yxan rödfärgas, allmånga glödaskor (eisur) växer, hallarna lågar, husen brinner, elden (gim) rasar, det goda folket faller i blod.
Anonym (eld = eimr)
Brunnu allvalds inni, eldr, hygg ek, at sal felldi, eimr skaut á her hrími, halfgör við Nið sjalfa.
Allhärskarens gårdar brann — jag tror elden fällde salen — röken (eimr) sköt rimfrost på hären, halvgjord vid själva Nið.
Arnórr jarlaskáld (eld = hyrr)
Eymðit ráð við Rauma reiðr Eydana meiðir. Heit dvínuðu Heina, hyrr gerði þá kyrra.
Den vrede eydanernas skadare skonade inte raumerna; heinernas hetta [motstånd] avtog, elden (hyrr) gjorde dem då stilla.
Einarr Skúlason (eld = funi)
Funi kyndisk fljótt, en flýði skjótt Hísingar herr, sá er hafði verr.
Elden (funi) tändes fort, och Hísings här flydde snabbt, den som fick det värre.
Valgarðr (eld = brími)
Bjartr sveimaði brími, brutu víkingar fíkjum, vísa styrks of virki, varp sorg á mey, borgar.
Den ljusa elden (brími) svävade; vikingarna bröt ivrigt den starke furstens borgverk; sorg kastades på mön.
Halldórr skvaldri (eld = leygr)
Ér knáttuð þar þeira, þú vart aldrigi, skjaldar leygr þau of sjöt, sigri sviptr, gersimum skipta.
Ni delade där deras klenoder — du var aldrig, sköldens eld [svärdet? blänket?], berövad seger — över deras boningar.