Balders död

Om denna berättelse

Berättelsen om Balders drömmar, Friggs ed, Lokes bedrägeri, Höders skott, begravningen på Hringhorni, Hermods ritt till Hel, Loki straffad.

A Balders drömmar

Baldr, den ljusaste bland asarna, börjar plågas av olycksbådande drömmar. Nätterna ger honom inga ro; bilderna är mörka och återkommande. Gudarna samlas till ting och rådslar om vad drömmarna kan förebåda, ty alla är de medvetna om att drömmars budskap inte bör föraktas.

Oden beslutar att själv söka kunskap bortom de levandes värld. Han sadlar Sleipnir och rider mot norr, ned längs den väg som leder till Niflhel. Vid ett högt till hyllat gravkummel, en völvas sista vilostad, stiger han av och börjar sitt trolldomsarbete. Med galder och runor väcker han den döda spåkvinnan ur hennes dvala.

Den uppväckta völvan talar motvilligt. Odens frågor är precisa: vem ska döda Baldr, och vem ska hämnas hans död. Hon svarar med profetians ordalag, ett svar för varje fråga, tills hon slutligen förstår vem mannen framför henne är. Då vägrar hon säga mer och sjunker åter ned i dödens tystnad.

A Friggs ed

Frigg, orolig över sin sons drömmar, tar saken i egna händer. Hon reser ut i hela världen och utverkar eden att aldrig skada Baldr från allt som existerar: eld och vatten, järn och alla metaller, stenar, jordar, träd, sjukdomar, djur, fåglar, ormar och gifter. Alla dessa lovar att aldrig bli ett vapen mot Baldr.

En enda sak förbigås. Misteln, liten och till synes obetydlig, växer väster om Valhall. Frigg anser den vara för ung och svag för att behöva svära. Denna bedömning, rimlig i stunden, visar sig vara det glapp i skyddet genom vilket ödet kan tränga in.

Snorre Sturlason berättar detta i Gylfaginning utan att hänvisa till eddadikter för Friggs ed som sådan. Den äldre poetiska traditionen (Baldrs draumar, Völuspá) förutsätter händelseförloppet men beskriver inte eden i detalj. Snorres prosa är den primära källan för denna episod.

A Gudarnas lek

Med Friggs ed bekräftad uppstår en ny sed bland gudarna: man kastar och skjuter på Baldr, hugger mot honom med svärd, kastar stenar. Ingenting skadar honom. Det blir ett nöje, ett levande bevis på att han är osårbar, och Baldr själv tar skratt och stolthet i det hela.

Loke ser detta och det faller honom inte väl. Han antar skepnad av en gammal kvinna och söker upp Frigg i Fensalar. Genom skicklig förhörskonst lockar han ur henne upplysningen om eden: att mistelns gren aldrig svurit att skona Baldr, då den verkade alltför ung.

Völuspán berör scenen i koncentrerad form. Den seende spåkvinnan som talar i dikten förebådar Baldr i bilder av strid och svek, bilder som förtätar sig kring den mistel som ska fälla honom. De poetiska källorna lämnar mycket osagt om exakt hur Loke fick sin upplysning; det är Snorres prosa som fyller ut bilden.

A Höders skott

Loke tar mistelgrenen och formar av den ett vapen, en pil eller ett spjut. Han söker upp Höðr, Balders blinde bror, som står avsides under leken och inte deltar. Loke erbjuder sig att leda hans hand och hjälpa honom att hedra sin bror med ett kast som de andra.

Höðr kastar. Misteln flyger och träffar Baldr. Han faller ned, död. Det berättas att denna händelse var det största olycka som drabbar gudar och människor. Bland gudarna bryter tystnad ut: ingen vågar lyfta handen mot gärningsmannen, ty platsen är helig fredszon.

Völuspá skildrar dödsfallet i knapphändig men kraftfull dikt. Källorna är eniga om det grundläggande händelseförloppet: Lokes list, Höðrs blindhet, mistelns ödesdigra bana. Att Höðr är blind och ovetande om vad han gör betonas i den poetiska traditionen; han är ett redskap, ett medel genom vilket ödet verkar snarare än en mördare i ordets fulla bemärkelse.

A Begravningen på Hringhorni

Baldr ska bäras till havet och kremeras ombord på sitt skepp Hringhorni, det mäktigaste av alla skepp. Gudarna försöker sjösätta det men misslyckas. En budbärare skickas till Jotunheim och hämtar jättinnan Hyrrokkin. Hon anländer ridande på en varg med ormtömmar och sätter skeppet i rörelse med ett enda skjut mot stäven. Gnistorna flyger och marken skakar.

Balders kropp läggs ombord. Hans hustru Nanna, Neps dotter, tar syn på liket och brister av sorg; hennes hjärta brister och hon dör. Hon läggs intill Baldr på bålet. Oden lägger sin guldring Draupnir på liket och viskar något i Balders öra, ett budskap vars innehåll förblir okänt. Det antyder att Oden vet något som de andra gudarna inte vet.

Tor viger bålet med Mjölner, sin hammare. I den rörelsen råkar han sparka till dvärgen Litr, som flyger ned i elden och brinner upp. Alla gudaklasser är representerade vid begravningen: asar, vaner, alfer, dvärgar och jättar. Skildringen i Gylfaginning gör detta till en kosmisk sorgceremoni, men den poetiska traditionen ger oss bara fragment av bilden.

B Hermods ritt till Hel

Gudarna sörjer och söker råd. Hermóðr, Odens son och budbärare, erbjuder sig att rida till Hels rike och förhandla om Balders återkomst. Oden lånar honom Sleipnir. Hermóðr rider nio nätter genom mörka och djupa dalar, utan att se ljus, tills han når floden Gjöll och passerar Gjallarbrons vakt, jättinnan Móðguðr.

I Hels sal finner Hermóðr sin bror Baldr sittande på hedersplatsen. De talar hela natten. Nästa morgon lägger Hermóðr sin begäran inför Hel: att Baldr ska få återvända till de levande. Hel sätter sitt villkor. Alla ting i världen, levande som döda, måste gråta för Baldr. Om en enda varelse vägrar, stannar Baldr kvar hos henne.

Episoden med Hermóðr omtalas i Gylfaginning som Snorres prosa. Baldrs draumar handlar om Odens ritt, och Hermóðr är frånvarande i den dikten. Frågan om episoden bygger på äldre eddisk tradition eller är Snorres egen sammansättning av löst förbundna motiv är oavgjord i forskningen. Kategorin B är motiverad av denna källkritiska osäkerhet.

B Þökk vägrar gråta

Gudarna sänder budbärare till alla världens hörn med uppdraget att be allt och alla att gråta för Baldr. Allt sörjer: människor, djur, jord, stenar och träd, precis som dessa ting gråter av frost när de tinas. Men på återvägen stöter sändebuden på en jättinna som sitter i en grotta. Hon kallar sig Þökk.

Sändebuden ber Þökk att gråta för Baldr. Hon vägrar med hård hand. I de strofer som bevaras hos Snorre svarar hon att Baldr aldrig gjort henne något gott, att hon inte sörjer honom vare sig levande eller döda, och att Hel må behålla vad hon har. Med det är Balders öde beseglat.

Traditionen är nästan enstämmig om att Þökk är Loke i förklädnad, men detta sägs inte explicit i de poetiska fragmenten. Det är ett rimligt och välgrundat slutled i narrativet: Loke, vars list dödade Baldr, förhindrare också hans återkomst. Historiografiskt är denna episod till stor del beroende av Gylfaginning som enda sammanhängande källa.

A Lokis straff

Gudarna inser att Þökk var Loke och att han således bar ansvaret för Balders kvarbliv i Hel. De griper honom. Loke försöker fly och döljer sig i en fors i skepnad av en lax, men asarna fångar honom med ett nät. Han förs till en grotta under marken och binds med inälvorna från sin son Narfi, som hans andre son Váli slitit isär i vargsgestalt.

Skaði, jättinnan, hänger en orm ovanför Loke så att giftet droppar ned i hans ansikte. Hans hustru Sigyn sitter bredvid och håller ett skål under ormen för att fånga giftet. Men när skålen är full måste hon tömma det, och i den stunden träffar dropparna Loke. Han vrider sig i smärta, och av det skakar hela jorden. Det är detta vi kallar jordbävning.

Bindningen av Loke motsvarar en välkänd myt om det kaotiska principens tillfälliga internering. Völuspán berör episoden kort men fast. Lokasennans prosaepilög ger en mer detaljerad redogörelse. Loke ska ligga bunden tills Ragnarök, då banden brister och han far till havs på sin skibbåt Naglfar.

Tolkningstraditioner

A Vad vi vet

De kärnepisoder som är välbelagda i minst två oberoende källor, eddadikt och/eller Gylfaginning, räknas som historiskt pålitliga i den meningen att de ingick i den norröna myttraditionen som Snorre kände den kring år 1220.

Balders död, hans begravning på Hringhorni och Lokis slutgiltiga fångst tillhör alla kategori A: de skildras konsekvent i sources som inte är beroende av varandra och tycks ha tillhört ett stabilt mytologiskt kärnsystem.

Völuspán (strof 31-35) och Gylfaginning utgör de viktigaste primärkällorna. Baldrs draumar ger Odens ritt en självständig poetisk form och är troligen äldre än Snorres sammanfattning.

B Vad vi tror oss veta

Hermóðrs ritt till Hel och Þökks vägran att gråta är kategoriserade som B eftersom de i sammanhängande form framträder enbart eller huvudsakligen i Gylfaginning. Snorres källhänvisningar saknas för dessa avsnitt.

Identifikationen av Þökk med Loke är en slutledning som de bevarade texterna stöder men inte uttrycker explicit. Det är en rekonstruktion med hög sannolikhet, men likväl en rekonstruktion.

Frågan om huruvida Balders myt har kristna paralleller (den oskyldige guden som dör och återvänder) är ett gammalt forskningsdebattämne. Forskning från Axel Olrik till Margaret Clunies Ross visar att likheterna troligen är ytliga och att motivet för Balders död är primärt mytologiskt, utan teologiska lån.

C Vad vi inte vet

Det budskap som Oden viskade i Balders öra vid bålet förblir okänt. Snorre nämner det men ger inget svar. Rimliga tolkningar inkluderar: ett löfte om Balders återkomst efter Ragnarök, ett trolldomsord, eller ett ord om Odens eget öde.

Balders mytiska förhistoria och exakta roll i förkristen kult är inte belagd. Teorin om en Baldr-kult med skandinaviska geografiska namn som spår är omdebatterad och saknar direkta arkeologiska belägg.

Vad Hel faktiskt sade till Baldr under Hermóðrs besök, om de talade om något utöver det som berättas, är fullständigt okänt. Snorre antyder att Baldr befann sig i aktad ställning hos Hel, men mer kan inte utläsas.