Lorenz Frølich (1820-1908), Lokes barn, ca 1895. Public domain.
Lorenz Frølich (1820-1908), Lokes barn, ca 1895. Public domain.

Son till Fárbauti och Laufey. Gestaltskiftare; far till Fenrisulven, Jörmungandr och Hel, samt moder till Sleipnir. Orsakar Balders död, fjättras tills Ragnarök.

Loki är en av de mest komplexa figurerna i nordisk mythologi. Han är son till jätten Fárbauti och Laufey (även kallad Nál) och är således av jättesläkt, en utomstående bland asarna. Ändå bor han i Ásgarðr och är Óðinns blodbroder, ett förhållande som ibland omtalas i de poetiska källorna. Loki är en formväxlare och listsmed vars insatser ibland hjälper gudarna och ibland skapar katastrof. Hans ambivalens gör honom till en gestalt utan riktigt motstycke i indoeuropeisk mythologi.

Loki är far till tre av de mest fruktade väsendena i nordisk mythologi. Med jättinnan Angrboða avlade han vargen Fenrir, Midgårdsslangen Jörmungandr och dödsrikets härskare Hel. Dessutom är han, i gestalt av en sto, mor till den åttabente hästen Sleipnir, som han föder efter att ha betäckts av hingsten Svaðilfari. Dessa barn och moder-episod redovisas i Gylfaginning 34 och 42. Lokis biologiska mångfald symboliserar hans gränslösa formbarhet.

Lokasenna är dikten som definierar Lokis relation till gudarna i dess krisform. Loki tränger sig in i Ægirs gille, dräper en tjänare och vägrar gå och fördröjer med förolämpningar mot samtliga gudar och gudinnor, rad för rad. Dikten är en systematisk avsökning av gudarnas dolda skammar och hemligheter. Loki avslöjar incest, feghet, mened och sexuella förehavanden som undergräver gudarnas auktoritet. Han tystas först när Þór anländer med sin hammare.

Baldr-myten är Lokis mest ödesdigra insats. Han manipulerar den blinde guden Höðr att kasta mistelpilen mot Baldr, den ende som är sårbar, och förhindrar sedan Baldr att återvända från Hel genom att vägra gråta. Baldrs draumar och Gylfaginning 49 skildrar dessa händelser. Som straff fångas Loki, binds med sin sons Narfis tarmar under en klippa, och en orm droppar gift i hans ansikte tills Ragnarök. Hans hustru Sigyn håller en skål under ormen, men när hon tömmer den skakar Loki och skapar jordbävningar.

Vid Ragnarök brister Lokis bojor. Han styr skeppet Naglfar, byggt av de dödas naglar, med en armé av jättar mot gudarna. Völuspá 51 samt Gylfaginning 51 skildrar hans slutliga sammandrabbning med gudarnas ordning. Loki faller i strid mot Heimdallr, och båda dör av varandras sår. Lokis kategoritillhörighet är omdiskuterad i forskningen: han är varken renodlad as, vane eller jätte, vilket gör honom till en permanent gränsöverskridare i mytologin.

Källor i Eddorna

Lokasenna 1-65
Hela dikten kretsar kring Loki och hans anklagelser mot de övriga gudarna vid Ægirs gille. Det rikaste enskilda materialet för Lokis karaktär, hans relation till gudarna och hans roll som avslöjare av skam.
Völuspá 35, 51, 65
Völuspá nämner Lokis bindning (strof 35), skeppet Naglfar och hans befrielse vid Ragnarök (51), samt hans strid mot Heimdallr (65). Tre nyckelstrofer för Lokis eschatologiska roll.
Þrymskviða 1-32
Loki hjälper Þór att återfå Mjölnir genom list och utklädnad. Dikten visar Lokis konstruktiva sida: han är gudars problemlösare när situationen kräver diplomati snarare än styrka.
Hymiskviða 37
Loki omnämns i samband med gudakalaset och bryggkitteln; hans roll i kontexten belyser hur han rör sig i gränsområdet mellan gudars och jättars sfärer.
Baldrs draumar 1-14
Dikten förutspår Baldrs död och Lokis roll i den. Óðinn rider till Hel för att spörja en dödsspåkona. Lokis handlande beskrivs indirekt som roten till det olycksbådande förlopp som leder till Ragnarök.
Gylfaginning 34, 42, 49, 51
Snorri ger den utförligaste prosaberättelsen om Lokis barn (34), hans fostran av Sleipnir (42), Baldrs död och Lokis bestraffning (49), samt hans befrielse vid Ragnarök (51). Nyckelkälla för Lokis hela narrativ.
Skáldskaparmál 16-17
Snorri redogör för Lokis stöld av Brísingamen och hans duell med Heimdallr i form av sälar, vilket ger kompletterande material till den mytologiska konflikten mellan de två gudarna.
Hrafnagaldr Óðins 6
En sen och svårtolkad dikt som omnämner Loki i kosmologiska sammanhang. Texten är omtvistad men ger ytterligare belysning av Lokis position i den nordiska kosmologin nära Ragnarök.

Tolkningstraditioner

A Vad vi vet

Loki är son till jätten Fárbauti och Laufey och är biologiskt av jättesläkt; detta är konsekvent i alla primärkällor.

Han är far till Fenrir, Jörmungandr och Hel med Angrboða, samt mor till Sleipnir, född efter att Loki tagit sto-gestalt; Gylfaginning 34 och 42 bekräftar båda.

Han orsakar Baldrs död genom att manipulera Höðr och förhindrar sedan Baldrs återkomst; detta är belagt i både poetiska och prosaiska primärkällor.

Han binds under en klippa med Narfis tarmar och plågas av ormspit tills Ragnarök, varvid hans rörelser orsakar jordbävningar; Völuspá 35 och Gylfaginning 50 bekräftar detta.

B Vad vi tror oss veta

Huruvida Loki ursprungligen var en självständig mytologisk figur eller en relativt sen konstruktion för att förklara ondska och kaos i en annars gudadominerad kosmologi debatteras intensivt av forskare som Georges Dumézil, Folke Ström och Anna Birgitta Rooth.

Kopplingen mellan Loki och elden är omdiskuterad; tidigare forskning såg honom som en eldgud, men denna tolkning är numera ifrågasatt eftersom ingen primärkälla direkt associerar Loki med eld som element.

Frågan om Loki är en typ av trickster-figur med paralleller i shamanska traditioner, eller en genuint nordisk skapelse utan direkta utomskandinaviska förebilder, är fortfarande öppen.

C Vad vi inte vet

Det är genuint okänt om Loki dyrkades kultiskt i det förkristna Skandinavien; inga tempel, altaren eller arkeologiska fynd har med säkerhet knutits till en Lokikult, och han saknar veckodagsnamn till skillnad från Óðinn, Þór, Týr och Frigg.

Lokis exakta relation till Óðinn som blodsbröder och vad detta förbund ursprungligen innebar i mytologisk och kultisk mening är okänt; källorna antyder förbundet men förklarar det aldrig.

Det är okänt varför Loki hjälper gudarna under lång tid och sedan vänder sig mot dem; om detta speglar en ursprunglig mytologisk logik eller är en kompilationsartefakt från kristna sagaskrivares hand kan inte avgöras med nuvarande källmaterial.