Skapelsen

Innan världen fanns fanns intet. Völuspá 3 beskriver detta intet som ett gapande gap. ginnunga gap, "de gapandes tomrum" eller "förtrollande tomrum", beroende på hur det första ledet tolkas. Det är inte rymd och inte mörker; det är före den skillnaden. Ingen strand, inga svala vågor, ingen jord och ingen himmel, och ingenstans gräs.

Snorre i Gylfaginning 4 sätter två zoner runt detta gap: Niflheimr "många tidsåldrar" innan jorden skapades, och lägre till söder Múspellsheimr, ett ljust och hett rike som funnits "sedan först". Mellan dem ligger Ginnungagap, själva skapelsens förutsättning, ett mellanrum där motsatser kan mötas. Gylfaginnings formulering om att Niflheim är "mycket äldre" avspeglar en systematisering som eddadikten inte själv gör; i Völuspá är det gapande gapet och ekki (ingenting) sambegrepp.

Två detaljer ur Snorres framställning är bara belagda hos honom och får kategoriseras som B: att Niflheimr uttryckligen föregår Múspellsheimr i tid, och att Múspellsheimr vaktas av Surtr som står vid dess gräns med ett flammande svärd (Gylf. 4). Eddadikterna placerar Surtr i Ragnarök-sammanhang (Völuspá 52, Vafþrúðnismál 17) och lämnar honom helt frånvarande ur urscenen.

3Ár var alda,þat er ekki var,vara sandr né særné svalar unnir;jörð fannsk ævané upphiminn,gap var ginnunga,en gras hvergi.

Det var i urtiden, / då intet fanns: / ingen sand, ingen sjö, / inga svala vågor; / jord fanns icke / och ej heller upphimmel , / gap var de gapandes, / och gräs ingenstans.

Svensk översättning: egen översättning.

Snorres Gylfaginning 4 placerar två zoner kring Ginnungagap. I norr ligger Niflheimr, "dimvärlden", från nifl- "dim, dunkel", besläktat med tyskans Nebel och latinets nebula, ett kallt och dimmigt rike. I söder ligger Múspellsheimr (eller Múspell), ett hett och ljust land där inga andra än Múspellsmegir, "Muspells söner", kan bo. Deras ledare kallas Surtr, "den svarte", och står vaktande vid gränsen med ett flammande svärd.

Eddadikterna bekräftar bara delar av denna bild. Vafþrúðnismál 30–31 nämner Élivágar som de iskalla floder som rinner från Niflheim-området, men använder inte namnet Niflheim; det är Snorres term. Múspell förekommer i Völuspá 51 och i Lokasenna 42 i Ragnarök-kontext. Placeringen "söder" och tidsangivelsen "innan jorden skapades" är Snorres systematisering, frånvarande i eddadikterna.

Termen Niflheimr är belagd i den fornnordiska korpusen men förekommer påfallande ofta i kombination med Snorres prosaiska kosmologi. En del forskning (de Vries 1956; Simek 1993) argumenterar att Snorres fördelning av ordningen är en medeltida konstruktion som bygger på ett antal äldre bilder utan att själv vara en sammanhängande förkristen tradition.

31Ór Élivágumstukku eitrdropar,svá óx, unz varð ór jötunn;þar eru órar ættirkomnar allar saman ,því er þat æ allt til atalt.

Ur Élivágar / stänkte giftdroppar, / så växte, till dess en jätte blev; / därifrån är våra ätter / alla komna tillsammans , / därför är allt det alltid grymt.

Svensk översättning: egen översättning.

Snorre i Gylfaginning 5 berättar om källan Hvergelmir i Niflheim. Ur henne rinner en uppsättning floder. Snorre räknar upp tolv: Svöl, Gunnþrá, Fjörm, Fimbulþul, Slíðr, Hríð, Sylg, Ylg, Víð, Leiptr, och två Vilja med variantnamn beroende på handskrift, kollektivt kallade Élivágar, "urfloderna" eller "stormvågorna". De strömmar söderut mot Ginnungagap och stelnar där till is.

Över tid skiktas isen allt djupare och närmare Muspelheims hetta. Där heta och kalla vindar möter isen skapas ett giftigt frätande regn. eitrdropar, som droppar ned. Det är ur dessa giftdroppar som livet uppstår: den första droppen formas till gestalt, till urjätten. Vafþrúðnismál 31 bevarar samma bild koncentrerat: ur Élivágar stänkte giftdroppar, så växte tills därav blev en jätte, svá óx, unz varð ór jötunn.

Flodernas antal tolv är Snorres specifikation och räknas till kategori B; Vafþrúðnismál säger bara Élivágar i pluralis, utan siffra. Hvergelmirs roll som urkälla hör också till Snorres bidrag; i Grímnismál 26 finns Hvergelmir omnämnd som platsen där Níðhöggr gnager på Yggdrasils rot, men inte uttryckligen som källa för Élivágar.

31Ór Élivágumstukku eitrdropar,svá óx, unz varð ór jötunn.

Ur Élivágar / stänkte giftdroppar, / så växte, till dess en jätte blev.

Svensk översättning: egen översättning.

Ur giftdropparnas materia formas den första varelsen. Snorre namnger honom Ymir, vilket är namnet som eddadiktningen använder, medan Vafþrúðnismál 21 och 28 kallar honom Aurgelmir. Vaftrudnir, den vise jätten, förklarar namnet för Oden: innan det fanns någon jord eller himmel var Aurgelmir den förste av rimjättarnas släkte. Huruvida Ymir och Aurgelmir är identiska gestalter eller två lagrar av tradition som Snorre systematiserar är omtvistat.

Varelsen är ingen god gestalt. Völuspá 2 låter völvan minnas de "nio världarna", de "nio famnarna" (níu man ek heima, níu íviði), och placerar Ymir som utgångspunkt; Vafþrúðnismál 21 säger att ur hans kropp skapades senare jorden, av hans blod havet, av hans ben bergen, av hans skalle himlen. Ymir är både urmänniskan och urmaterialet. Han är ursprunget till det material som skapelsen senare görs av.

Att Ymir skulle ha diats av den också uppstigande kon Auðumla (se moment 6) och därigenom hållits vid liv finns bara hos Snorre (Gylfaginning 6). Vafþrúðnismál säger inget om detta. Det är ett karakteristiskt exempel på Snorres tendens att fylla i konkreta mekanismer där eddadikten är mer elliptisk.

30Ór Élivágumstukku eitrdropar,svá óx, unz varð ór jötunn;þar órar ættirkómu allar saman,því er þat æ allt til atalt.

Ur Élivágar / stänkte giftdroppar, / så växte, till dess en jätte blev; / därifrån är våra ätter / alla komna samman , / därför är allt det alltid grymt.

Svensk översättning: egen översättning.

21Ór Ymis holdivar jörð of sköpuð,en ór beinum björg,himinn ór hausiins hrímkalda jötuns,en ór sveita sær.

Av Ymirs kött / blev jorden skapad, / av benen berg; / himlen av skallen / på den rimkalle jätten, / av hans blod havet.

Svensk översättning: egen översättning.

Medan Ymir sover börjar liv spontant uppstå ur hans kropp. Vafþrúðnismál 33 ger bilden koncist: av jätten Aurgelmirs armar växte en son och en dotter fram, och hans ena fot avlade med den andra en sexfotad son. Vaftrudnir förklarar detta som urjättarnas ursprung, "ätt kommer från den vise jätten". Det är en asexuell, spontant bärande kropp: Ymir är samtidigt första varelsen och första moderkälla.

Snorre i Gylfaginning 5 upprepar Vafþrúðnismáls bild men lägger till en detalj: svettiga axlar. Medan Ymir svettas i sömnen kommer två varelser fram under hans vänstra arm, en man och en kvinna, och hans ena fot föder med den andra en son. Ur dessa växer rimjättarnas släkte. Snorres version är prosaiskt mer konkret men håller sig inom eddadikten.

Den biologiska bilden är i flera sammanhang ovanlig för förkristen religion: skapelsens motor är här svett och passiv uppväxt, utan inslag av skapande vilja. Clunies Ross (1994, I:158) sätter det i ett större mönster där nordisk mytologi ofta tänker skapande som process snarare än som intentionell handling.

33Undir hendi vaxakváðu hrímþursimey ok mög saman;fótr við fætigat ins fróða jötunssexhöfðaðan son.

Under armen växte, / sägs det om rimjätten, / mö och son tillsamman; / fot med fot / födde den vise jätten / en sexhövdad son.

Svensk översättning: egen översättning.

Samtidigt som Ymir formades ur de tinande eitrdropparna uppstod, enligt Snorre, en andra varelse: kon Auðumla. Namnet är gåtfullt. auð- kan betyda "tom, öde" men också "rik", och humla är möjligen "hornlös". En tolkning är alltså "den rika hornlösa", en annan "den öde hornlösa". Gylfaginning 6 är den enda källan som nämner henne; eddadikterna är tysta.

Snorre beskriver henne så: när rimfrosten smälte kom kon fram; ur hennes juver rann fyra mjölkströmmar, och med dem föddes Ymir. Hon själv levde av att slicka saltstenar, och på första dagens kväll framstod där människohår ur stenen, på andra dagens ett huvud, på tredje dagens en hel man. Detta var Búri, som blev stamfader till Borr och i förlängningen till gudarna.

Audhumla-gestalten har påfallande nära paralleller i annan indoeuropeisk kosmogoni, den indiska urkon Kamadhenu, den iranska Gavaevodata. Lincoln (1986) argumenterar att hon är en arkaisk gestalt bevarad bakom Snorres prosa. Men eftersom hon inte alls förekommer i eddadikterna kan man inte utesluta att Snorre själv eller hans källor har konstruerat henne som en logisk bro mellan de spontant uppkomna jättarna och de senare gudarna.

Búri, mannen som slicks fram ur saltstenen av Audhumla, framställs av Snorre som den första i den släkt som ska bli gudarnas. Han var "fager att skåda, stor och mäktig", och fick en son vid namn Borr. Hur han fick denne son förklaras inte; eddadikternas asexuella mödrar (jfr Ymir i moment 5) föreslår att frågan själv är felställd. Snorre hoppar över det.

Borr gifte sig med jättinnan Bestla, och med henne fick han tre söner: Óðinn, Vili och Vé. Bestlas fader är en av de få punkter där eddadikten kompletterar Snorre: i Hávamál 140 säger Oden att "nio fimbulljóð tog jag av den berömde sonen till Bölþórr, Bestlas fader". enn mærs sonar Bölþórs, Bestlu fǫður. Bölþórr (även Bölþorn) är Odens morfar. Vad "Bölþórr" själv betyder är omdebatterat; namnets första led kan hänga samman med böl "olycka, ont".

Unionen Borr (från urmänniskans släkte via Búri) + Bestla (från jätteätten) är strukturellt signifikant: gudarna är per fader delvis från "det första" och per moder från jätteätten. Asar och jötnar har alltså i bokstavlig mening gemensamt blod. Clunies Ross (1994, I:170) argumenterar att detta släktförhållande är den djupa förutsättningen för det fortsatta spänningsförhållandet mellan de två klasserna.

140Fimbulljóð níunam ek af inum frægja syniBölþórs, Bestlu föður,ok ek drykk of gatins dýra mjaðar,ausinn Óðreri.

Nio fimbulsånger / tog jag av den berömde sonen / till Bölþórr, Bestlas fader, / och jag fick en dryck / av det dyrbara mjödet, / öst ur Óðrerir.

Svensk översättning: egen översättning.

Borrs tre söner, Óðinn, Vili och Vé, dräper Ymir. Det säger Snorre rakt ut i Gylfaginning 7. Hur de gör det, varför, eller under vilka omständigheter, kommenteras inte: dråpet är själva övergången från urtidens stillastående till den skapelseprocess som följer.

Ur Ymirs kropp flödar så mycket blod att det översvämmar hela urtiden. Alla de rimjättar som spontant uppkommit ur Ymirs egen kropp (se moment 5) drunknar, utom en. Vafþrúðnismál 35 nämner honom vid namn och bevarar en av de äldsta och märkligaste bilderna i hela den fornnordiska kosmogonin: á lúðr räddade sig Bergelmir, ordet lúðr betyder både "vagga, trög, kvarn" och "båt" (gamla filologer har läst in alla betydelser). Från detta överlevande par stammar den senare jätteätten som Ymirs ursprungliga blod inte dränkte.

Att gudarna dräper urvarelsen och att jorden sedan byggs av hans kropp är ett motiv med djupa indoeuropeiska paralleller. Lincoln (1986, 41–64) jämför med den indiska Purusha-hymnen och det iranska Yima-motivet och argumenterar för att detta är en gemensamt ärvd kosmogonisk grundstruktur. Sambandet mellan Ymir och indiska Yama/iranska Yima är sedan länge etablerat i komparativ mytologi (Puhvel 1987, 284–289).

35Ørófi vetra,áðr væri jörð sköpuð,þá var Bergelmir borinn;þat ek fyrst of man,er sá inn fróði jötunná var lúðr of lagiðr.

Otaliga vintrar, / innan jorden skapades, / då var Bergelmir född; / det minns jag först, / när den kloke jätten / lades på lúðr.

Svensk översättning: egen översättning.

Sedan Ymir dräpts och blodfloden lagt sig börjar Óðinn, Vili och Vé arbetet med att bygga världen. Råmaterialet är urjättens kropp. Grímnismál 40–41. Odens egna ord till Geirröd, räknar upp korrespondenserna i en rytm som liknar en trollformel: av köttet gjordes jorden, av blodet havet, av benen bergen, av tänderna och splitterkäkar stenarna och rösena, av skallen himlavalvet, av hjärnan de tunga molnen.

Vafþrúðnismál 21 ger samma lista koncenterat (återgiven i moment 4 ovan). Gylfaginning 8 bekräftar schemat och lägger till två detaljer: av Ymirs ögonbryn byggde gudarna muren som omger Midgård (se moment 15), och av hans hår växte skogen. Alla dessa korrespondenser är kroppsdel → kosmoselement: det finns ingen ex nihilo-akt i den nordiska skapelsen. Allt skapat är omformad urvarelse.

Denna typ av kosmogoni, där världen är en offrad förfäderskropp, är extremt ovanlig i abrahamitiska traditioner men djupt bekant i indoeuropeiskt material (Lincoln 1986). Texten bär en särskild estetisk prägel av detta: världen är bokstavligen en kropp. Det kommer att återkomma som en ton i hela den fornnordiska förhållningen till naturen.

40Ór Ymis holdivar jörð of sköpuð,en ór sveita sær,björg ór beinum,baðmr ór hári,en ór hausi himinn.

Av Ymirs kött / blev jorden skapad, / av blodet havet, / berg av benen, / träd av håret, / och av skallen himlen.

Svensk översättning: egen översättning.

41En ór hans brámgerðu blíð reginmiðgarð manna sonum,en ór hans heilaváru þau in harðmóðguský öll of sköpuð.

Och av hans ögonbryn / gjorde de milda makterna / Midgård åt människornas söner; / och av hans hjärna / formades alla / de hårdsinnade molnen.

Svensk översättning: egen översättning.

När himlen gjorts av Ymirs skalle (moment 9) återstod frågan hur den skulle hållas upp. Snorre i Gylfaginning 8 besvarar den med en detalj som inte finns i eddadikterna: fyra dvärgar tar plats i skallens fyra hörn, en i vart väderstreck, och stöder himmelsvalvet. Deras namn är Austri ("Östra"), Vestri ("Västra"), Norðri ("Norra") och Suðri ("Södra"), själva namnen är helt enkelt de fyra riktningarna. Dvärgarna som funktionella kosmiska pelare.

Eddadikterna är tysta om detta. Völuspás dvärgkatalog (str. 9–16) nämner Norðri, Suðri, Austri och Vestri bland de uppräknade dvärgarna (str. 11), men sätter dem inte i den specifika himmelshållande rollen. Att de är positionerade i de fyra hörnen är alltså Snorres egen specifikation, möjligen byggd på en äldre muntlig tradition som eddadikten inte återger, eller möjligen en systematisering från hans egen hand.

Funktionellt fyller de rollen av "pelarna" i många kosmologier, atlasfigurer, Shu i egyptisk tradition, de fyra sköldpaddsbenen i kinesiska myter. Strukturen är välkänd i komparativt material; den specifika nordiska utfyllnaden med dvärgar som bärare är däremot unik för Snorre.

Med himlen rest återstod att fylla den. Enligt Snorres Gylfaginning 8 tog Borrs söner de gnistor och glöd som flög omkring från Muspelheim och placerade dem på himlen, en del orörliga, andra på fasta banor. Det är så solen, månen och stjärnorna kom till. Völuspá 5 ger samma moment mera kondenserat: solen, "sunnan follva", södern ur söder, kom och lade sin hand över "himinjöður", himlens rand, och visste ännu inte var hon skulle vila.

Det är ett rörande ögonblick i dikten: himlakropparna är nyss uppsatta men "vet" ännu inte sin plats. Detta förutsätter en efterföljande handling som Völuspá 6 levererar: gudarna samlas på sina domarsäten (rökstólar), håller rådslag och ger namn åt natten och hennes söner, ger namn åt morgon, middag, eftermiddag och kväll, och därmed till tiden. Utan rådslaget finns himlakropparna, men rytmen saknas ännu.

Här möter vi en strukturell princip i nordisk kosmogoni som Clunies Ross (1994, I:184) har formulerat skarpt: skapelsen är inte fulländad bara för att materien är på plats; den behöver också namnas. Att namnge är en skapande akt som gudarna utför efter den fysiska skapelsen. Detta mönster återkommer genom hela mytologin (jfr Alvíssmál, där Tor tvingar dvärgen att räkna upp namn för varje ting i varje värld).

5Sól varp sunnan,sinni mána,hendi inni hægriof himinjöður;sól þat né vissihvar hón sali átti,stjörnur þat né vissuhvar þær staði áttu,máni þat né vissihvat hann megins átti.

Solen kastade söderifrån, / följeslagare till månen, / sin högra hand / över himlens rand; / solen visste det inte, / var hon hade sina salar, / stjärnorna visste det inte, / var de hade sina platser, / månen visste det inte, / vilken makt han ägde.

Svensk översättning: egen översättning.

När himlakropparna fått sina platser genom gudarnas rådslag (moment 11) blir tiden i mytologin till genom personifikation. Snorres Gylfaginning 10 berättar: jätten Narfi, som bodde i Jötunheimr, hade en dotter vid namn Nótt. Natten, mörk och svart som sin släkt. Hon blev gift tre gånger. Hennes tredje make var Dellingr, av asarnas ätt, och deras son var Dagr. Dagen, ljus och vacker efter sin fader.

Oden tar Nótt och hennes son Dagr och sätter var och en på himlen med var sin häst och vagn. De far över himlen på tolv timmar. Nótts häst heter Hrímfaxi ("Rimfaxe") och det är droppar från hans betsel som om morgnarna faller som dagg på jorden. Dagrs häst heter Skinfaxi ("Skinfaxe") och dess man sprider ljus över luft och jord.

Vafþrúðnismál 24–25 bekräftar hästnamnen och rollen men är magrare: Nótt och Nári dag, där "Nári" enligt Snorre är namnet på Dagrs far Dellingrs farfar. Att Nótt är först och Dagr efter henne är en strukturell poäng som återspeglar den allmänna skapelseordningen: mörker, dimma och gap föregår ljuset. Tidens personifiering följer skapelsens.

14Hrímfaxi heitir,er hverja dregrnótt of nýt regin;mélfur hann morgin hvern,þaðan kømr dögg of dala.

Hrímfaxi heter / hästen som drar fram / natten över de nyttiga makterna; / fradgan från betslet varje morgon , / därifrån kommer daggen i dalarna.

Svensk översättning: egen översättning.

Solen och månen som himlakroppar har placerats (moment 11). Men som personifikationer, som syskonparet Sól och Máni, är deras ursprung annorlunda. Vafþrúðnismál 23 berättar: Mundilfari var fader till Sól och Máni, och i sitt övermod gav han dem namn efter de skapade himlakropparna. Gudarna blev vreda över detta hybris och tog barnen och satte dem själva på himlen som ledare för sol och måne.

Sól kör nu solvagnen; hästarna heter enligt Grímnismál 37 Árvakr ("Tidigvaken") och Alsviðr ("Allsvidde"), och under deras manar har gudarna satt iskyla (isarnkol) för att de inte ska brännas. Máni styr månens gång och, enligt Vafþrúðnismál 23, räknar också månens faser, från vilka människorna räknar årstiderna.

Grímnismál 39 tillägger en oroande detalj: Sól och Máni jagas av vargar. Sköll heitir úlfr, er fylgir inu skírleita goði, "Sköll heter vargen som följer den strålande guden", alltså Sól, "allt till Ragnarök". En annan varg, Hati Hróðvitnisson, jagar månen. Vid Ragnarök kommer de att hinna ifatt. Himlakropparnas rörelser är alltså en flykt undan vargarna. Skapelsen bär sin undergång redan i sin rytm.

39Sköll heitir úlfr,er fylgir inu skírleita goðitil varna viðar,en annarr Hati,hann er Hróðvitnis sonr,sá skal fyr heiða brúði himins.

Sköll heter vargen / som följer den strålande guden / till skogens värnplatser; / och en annan, Hati, / han är Hróðvitnirs son, / han skall framför himlens lysande brud.

Svensk översättning: egen översättning.

Om dvärgarnas ursprung ger källorna två inte helt förenliga versioner. Völuspá 9 säger att "makterna satte sig på domarsäten" och rådslog om vem som skulle skapa dvärgarna "ur Brimirs blod och Bláinns lemmar". ór Brimis blóði ok ór Bláins leggjum. Brimir och Bláinn är båda heiti för Ymir (jätten). Dvärgarna är alltså gjorda av samma urmaterial som världen, men som en separat klass med eget ursprung.

Snorres Gylfaginning 14 ger i stället en något avvikande uppgift: dvärgarna "kvickande i jorden som maskar i kött", tills gudarna gav dem förstånd och människoliknande kropp. De kom alltså först ur Ymirs kött som likmaskar och formades sedan medvetet. Om detta är ett alternativ till Völuspás version, en komplement, eller Snorres eget utläggande, är omdebatterat.

Efter skapelsen räknar Völuspá upp dvärgarnas namn i två långa strofer (9–13 för själva uppräkningen; 14–16 fortsätter listan). Dvärgkatalogen har fascinerat forskningen både för sitt omfång och för vad den kan avslöja om förkristen tradition, vissa namn har paralleller i övriga germanska språkområden och kan vara arkaiska. Andra är uppenbara inventioner (så verkar exempelvis Oakenshield, Fili, Kili, Eikinskjaldi vara den lista som Tolkien hämtade bokstavligt till The Hobbit).

9Þá gengu regin öllá rökstóla,ginnheilug goð,ok of þat gættusk,hverr skyldi dvergadróttir skepjaór Brimis blóðiok ór Bláins leggjum.

Då gick alla makterna / till domarsätena, / de urheliga gudarna, / och samrådde om det: / vem som skulle / dvärgarnas skaror skapa / ur Brimirs blod / och ur Bláinns lemmar.

Svensk översättning: egen översättning.

Redan i moment 9 nämndes att Midgård, "den mellersta gården" eller "mittenomhägnade", gjordes av Ymirs ögonbryn. Snorres Gylfaginning 8 utvecklar: gudarna tog hans ögonbryn och byggde därav en mur som omringade den bebodda delen av jorden. Innanför denna mur skulle människor bo, säkra från jättarna. Utanför låg havet, och bortom havet Jötunheimr.

Midgård är alltså bara den skapade jordens inre, befästa krets. Namnet Miðgarðr (fornnordiska miðr "mitten" + garðr "gård, omhägnad") beskriver en geometri: den befästa mittkretsen, med havet runt omkring och jättarnas värld utanför. Den kosmiska bilden är av tre koncentriska cirklar: Asgård högst och innerst, Midgård i människornas mitt, Jötunheimr ytterst.

Den sociala symboliken är tung. Muren markerar gränsen mellan kosmos och kaos, mellan gud/människa och jätte. Under hela den följande mytologin är det här gränsen som hotas, och korsas. Tor far bortom muren för att slåss mot jättarna; jättarna passerar gränsen för att kidnappa gudinnor eller stjäla Mjölnir. Midgård är aldrig ostört säkert; muren gör en skillnad, men ingen garanti.

I mitten av den skapade kosmos står världsträdet. Völuspá 19 kallar det Yggdrasill, namnet tolkas oftast som "Yggs (Odens) häst", det vill säga galgen, eftersom Oden enligt Hávamál 138 hängde nio nätter på ett vindpinat träd för att vinna runornas visdom. Trädet är alltså både det som står i världens mitt och det där Oden en gång lämnade sitt liv tillfälligt för att få vetande.

Grímnismál 31 specificerar att Yggdrasil har tre rötter, som breder ut sig åt olika håll: en till asarna, en till rimjättarna, en till människornas underjord. Gylfaginning 15 ger samma antal men annan destination: Urðarbrunnr (där nornorna bor, se moment 17), Mímisbrunnr (Mimirs brunn, vishetens) och Hvergelmir i Niflheim (där Níðhöggr gnager). Detta är en av de skillnader mellan eddadikt och Snorre som får behandlas under texttraditioner nedan.

Trädet bebos av en uppsättning djur. Grímnismál 32–35 räknar: en örn sitter i kronan, en hök vid namn Veðrfölnir mellan hennes ögon; fyra hjortar. Dáinn, Dvalinn, Duneyrr, Duraþrór, betar på trädets knoppar; ekorren Ratatoskr springer upp och ner längs stammen och bär förolämpningar mellan örnen uppe och draken Níðhöggr nere vid roten. Vid roten gnager Níðhöggr och "otaliga ormar". Trädet är levande och samtidigt ständigt ätet: kosmos som en process i slitage.

31Þrjár rætrstanda á þrjá vegaundan aski Yggdrasils;Hel býr und einni,annarri hrímþursar,þriðju mennskir menn.

Tre rötter / står åt tre håll / under asken Yggdrasil; / Hel bor under en, / under en annan rimjättarna, / under den tredje människornas släkte.

Svensk översättning: egen översättning.

Vid Urdarbrunnen under en av Yggdrasils rötter kommer tre kvinnor fram: Urðr, Verðandi och Skuld. Völuspá 20 är textens närmsta beskrivning. De tre är "mycket visa" och "kloka jungfrur" som stiger upp ur sjön under trädet; de ristar i trädet (eller i en lur. skáru á skíði), de lade lagar, de valde liv åt människornas barn och deras öden.

Namnen kan översättas: Urðr som "det som har blivit" eller "det som vrids fram"; Verðandi som "det som blir"; Skuld som "det som skall". De tre tider tillhörde varandra som ett grammatiskt system. Men den tolkning som vill se nornorna som tre tidsfaser (dåtid–nutid–framtid) är en senare systematisering: Völuspá 20 sätter dem i samtidighet, och strofen insisterar att de själva aktivt vrider fram ödet snarare än att bara observera det.

Snorre i Gylfaginning 15 utvidgar: det finns fler nornor än dessa tre; vissa kommer från asagudarnas släkt, andra från alvernas, andra från dvärgarnas. De bestämmer öden åt olika människor, goda nornor ger goda liv, andra ger svåra. Denna pluralisering är Snorres egen; i Völuspá är nornorna tre.

20Þaðan koma meyjarmargs vitandi,þrjár, ór þeim sæer und þolli stendr;Urð hétu eina,aðra Verðandi,, skáru á skíði ,Skuld ina þriðju;þær lög lögðu,þær líf kurualda börnum,ørlög seggja.

Därifrån kommer jungfrur / mycket vetande, / tre, ur den sjö / som står under trädet; / Urðr hette en, / den andra Verðandi, / , de ristade i trä , / Skuld den tredje; / de lade lagar, / de valde liv / åt människornas barn, / ödet av männen.

Svensk översättning: egen översättning.

Människornas skapelse sker inte av material som är avsett för det. Völuspá 17 låter tre asar, Óðinn, Hœnir och Lóðurr, komma till en strand där två stockar ligger: en ask (askr) och något som kanske är en alm eller en vinranka (embla, ordets etymologi är omtvistad). Stockarna har "föga kraft", är öde och ödesberövade. Gudarna ger dem tre gåvor.

Völuspá 18 räknar upp gåvorna: Óðinn gav önd (andning, livsande); Hœnir gav óðr (sinne, fattning); Lóðurr gav lá ok litu góða (levande värme och god färg, alltså blod och hy). Mannen fick namnet Askr efter sin ved, kvinnan Embla. De är alltså människor gjorda av drivved som gudarna hittat på en strand: ingen högtidlig modellering av lera, utan återbruk av material som redan fanns.

Snorre i Gylfaginning 9 bekräftar berättelsen men ger en annan triad av givare: Óðinn, Vili och Vé (hans vanliga tre bröder). Lóðurr och Hœnir är alltså bytta mot Odens bröder. Detta är en tydlig textraditionsdiskrepans. Lóðurr förekommer knappt alls i den övriga traditionen utom här, vilket har lett till spekulation om att det är ett heiti (alternativnamn) för Loki eller möjligen för Vé. Flera forskare argumenterar dock för att Völuspás triad är den ursprungliga och att Snorre harmoniserade den med sin vanliga formel.

17Unz þrír kvámuór því liðiöflgir ok ástkiræsir at húsi;fundu á landilítt megandiAsk ok Embluörlöglausa.

Tills tre kom / ur den skaran / mäktiga och kära / asar till huset; / de fann på land / föga förmögna, / Ask och Embla, / utan öde.

Svensk översättning: egen översättning.

18Önd þau né áttu,óð þau né höfðu,lá né lætiné litu góða;önd gaf Óðinn,óð gaf Hœnir,lá gaf Lóðurrok litu góða.

Ande ägde de icke, / sinne hade de icke, / blod eller ljud, / ej heller god färg; / ande gav Óðinn, / sinne gav Hœnir, / blod gav Lóðurr / och god färg.

Svensk översättning: egen översättning.

När världen är skapad, himlakropparna ordnade, människorna givna ande och trädet med nornorna på plats, då samlas gudarna själva och bygger sina boningar. Völuspá 7 ger scenen: asarna möttes på Iðavöllr, "Idavall", en slätt vars namn kan tolkas som "den ständigt återvändande slätten", och byggde altaren och tempel. De reste smedjor, smidde gyllene redskap, verkade på tång, gjorde klackar och smyr, de levde i en första tid där allt var nog.

Völuspá 8 lägger till en nästan betagen iakttagelse: de spelade brädspel på gården, allt var glatt med guld. tefldu í túni, teitir váru. Det är gudarnas ungdom. Guldspänge, guldbeslag, guldbord. Inget saknades. Denna guldålder varade enligt Völuspá tills "tre jättemöar kom ur jötnarnas värld". Då ändrades allt (se moment 20).

Grímnismál 4–17 räknar därefter upp gudarnas enskilda boningar i en tätt packad lista: Þrúðheimr för Þórr, Ýdalir för Ull, Álfheimr (som gudarna gav Freyr som tandgåva) för alvarna, Valaskjálf för Odens andra boning, Sökkvabekkr för Sága, Glaðsheimr med Valhöll för Óðinn, Þrymheimr för Skaði, Breiðablik för Baldr, Himinbjörg för Heimdallr, Fólkvangr för Freyja, Glitnir för Forseti, Nóatún för Njörðr, Landvíði för Víðarr. Den kompletta lista som utgör den mytiska geografins innersta krets.

7Hittusk æsirá Iðavelli,þeir er hörg ok hofhá timbruðu;afla lögðu,auð smíðuðu,tangir skópuok tól gerðu.

Asarna möttes / på Idavall, / de som altare och helgedom / höga byggde; / de lade städ, / smidde guld, / skapade tänger / och gjorde redskap.

Svensk översättning: egen översättning.

Här slutar skapelsen och mytologins senare historia börjar. Völuspá 8 låter guldåldern bryta när tre jättemöar (þursa meyjar) kommer ur Jötunheimr. Texten säger inte deras namn men säger att de har "mycket makt" (ámáttkar mjök). Något i asarnas värld skakas. Völuspá är i strofen ordkarg, det är en av dess mest gåtfulla övergångar.

Völuspá 21–24 följer omedelbart med det första kriget: þat man hon folkvíg fyrst í heimi, "det minns hon, det första folkkriget i världen". Gullveig, en gestalt som brändes tre gånger i Odens hall (Hár är ett av Odens namn. höll Hárs är hans hall) och som ändå fortsatte leva. Efter denna brände utbröt kriget mellan asar och vaner. Gudarnas samlade makt, som ställs i den kosmogoniska ramen, upplever sin första inre spricka.

Denna övergång markerar skapelseberättelsens gräns. Moment 20 markerar var skapelseberättelsen övergår till senare mytisk historia. Efter den är världen skapad, människan finns, gudarna har sina hus, och störningen har börjat. Från denna punkt övergår materialet från kosmogoni (hur världen blev till) till mytisk historia (vad som sker i den gjorda världen). Den enskilda berättelsen om Balders död, bindandet av Loke, Ragnarök, alla de berättelser som kommer, utgår härifrån.

8Tefldu í túni,teitir váru,var þeim vettergisvant ór gulli,uns þrjár kvámuþursa meyjarámáttkar mjökór Jötunheimum.

De spelade bräde i gården, / glada voro de , / intet fattades dem / av guldet , / tills tre kom, / jättemöar, / ytterst mäktiga, / ur Jötunheim.

Svensk översättning: egen översättning.